Sara Löfberg

Det är nu det gör ont, påriktigt...

Alltid en känsla av tomhet, en känsla av att alltid vara ensam, att aldrig ha något att kalla mitt.

Och när ensamheten tränger sig på, det är då jag drömmer mig tillbaka till det som var.
Det som fanns förut
Tiden vi knappt minns, men ändå saknar.

Ni har kallat mig en kämpe, ni säger att tiden läker alla sår.
Och visst, ni hade rätt...
Om nästan allt.

Jag är ingen kämpe, jag klarar mig inte själv!
Jag ser ingen mening med att ens försöka bli lycklig längre, vad tjänar det till?
Det kommer ändå komma igen, tiden kommer hinna ifatt mig.
Den kommer ta tillbaka allt jag någonsin har brytt mig om att kämpa för.
Tiden läker sår, men den skapar hela tiden nya, så djupa att mänskligheten förtvinar i dem.

Jag vill inte vara trasig, jag vill vara hel!

Låt mig falla sönder, låt mig gå i bitar
Låt mitt hjärta brista