Sara Löfberg

1992 - 2007

Hjärtat, jag förstår fortfarande inte...

Det är snart 1 år och 4 månader sedan du lämnade oss, och det gör fortfarande lika ont...

Du var en ljus i livet, du var en av mina bästa vänner. Att aldrig få träffa dig igen är något jag inte vet om jag kommer klara av. Älskade ängel, jag minns din sista dag...

Den 31 oktober 2007:

Vi satt på SEB trappan och pratade och skrattade. Sen kom du gåendes på torget, jag hörde ditt skratt ända till trappan. Då jag inte hade träffat dig på länge så sprang jag fram och kramade dig. Du kramade mig länge och sa att du var glad att äntligen träffa mig igen. Ditt leende lös, vilket gjorde mig glad.

Vi gick till LS för att det var maskeradtävling, och du hade gjort musöron som du hade på dig. Du var jättesöt, och du var så glad.

Senare skulle jag, Elin och Elin PH iväg till torshälla på fest. Vi frågade om du ville följa med men du sa; "Nej jag ska hem." Vi sa okej och kramade dig. När jag kramade dig sa du "hejdå hjärtat, glöm inte att jag älskar dig". Jag sa att jag aldrig skulle glömma det sen gick vi till bussen.

På bussen fick Elin ett sms av dig. Hon såg förvirrad ut och lade ner telefonen i fickan igen. Jag antog att det var personligt och frågade därför inte.

När vi kom fram till festen ringde min telefon. Personen berättade att det var en till tjej som har hoppat. En blond tjej i 15-16 års åldern. Jag fick panik och försökte ringa dig, din mobil var avstängd. Elin Ph tog bussen direkt tillbaka till stan men jag och Elin valde att inte åka någonstans förän vi var säkra på vem det var.

Vi gick till edvarslundsskolan, för att möta våra kompisar och höra om dom visste vem det var. Elin ringde din mamma och frågade om det var du, hon svarade att hon inte var säker och lovade att höra av sig såfort hon fick veta någonting.

En halvtimme senare ringer Elins telefon, det var din mamma. Gråtandes berättade hon att nu var hon säker, polisen hade ringt och bekräftat att det var Madeleine som hade hoppat.

Hela min värld rasade ihop den kvällen. 

Jag minns mina sista ord till dig madeleine... "Det är inte Madde, hon skulle aldrig våga"

Jag kommer aldrig kunna ta tillbaka dom orden, och det gör så ont att jag hade fel.

Du verkade så lycklig, halloween hade alltid vart din favorit helg. Jag förstår att du valde den dagen, men jag kommer aldrig förstå hur du kunde lämna oss.

Dagen efter, den 1 september 2007 var jag påväg till Lemon. Påvägen ner gick jag förbi forex, där det stod några containers. Jag tittade ner på marken och fick en chock. Där på marken låg ett av dina musöron. Jag tog upp det och sprang till lemon, där jag brast ut i gråt och ramlade ihop. Jag trodde ju inte på det, kanske inte ville tro.

En vecka innan, hade jag en dröm.

En bit av mitt hjärta slet sig loss och sprang iväg. Jag sprang efter. Det sprang mot tågrälsen vid statoil. Flämtande kom jag fram till rälsen för att till min fasa, se mitt hjärta hoppa ner på rälsen. Jag sprang upp och tittade över kanten, och då låg du där madeleine.

Jag vaknade gråtandes och rädd. Jag vågade inte berätta någonting, vilket är något jag ångrar. Om jag hade sagt någonting, hade du kanske tänkt om och kanske tillockmed varit i livet idag.

Jag förstår inte att du är borta, och jag förstår inte att jag aldrig kommer träffa dig igen,

Men en sak vet jag...

Madeleine Handroos, du var en av mina bästa vänner. Du kommer alltid finnas kvar i mitt hjärta! <3

JAG ÄLSKAR DIG <3